Grubbelmia.se

Promenerar sakta mot Gamla Stan. Klockan närmar sig fem och jag ser kvällssolen dansa på vattnet. Ett ungt par hånglar intensivt i ett hörn. – Jag gillar att iaktta min omgivning, men inte att själv bli sedd på…

Med tunga steg går jag därför till kvällens pass i tevejournalistik. Nu är det dags. Jag ska byta min bekväma plats bakom kameran, till den hittills obeprövade platsen framför den. Har övat hemma i timmar, men just nu känns hela nyhetsreportaget som bortblåst.

En mer erfaren kvinna i klassen, hoppar modigt fram och ber att få bli filmad först. Som ett rinnande vatten flyter hennes rapporterande om tunnelbaneolyckan. När kameramannen ger tecken för nästa reportage, ställer jag mig snabbt upp. Inte av lust eller säkerhet, utan snarare för att jag håller på att svimma av skräck och nervositet.

Efteråt sjunker jag ner som en vattenpöl på stolen och väntar på lärarens utlåtande. Döm om min förvåning när jag får höra att den osäkerhet som kunde märkas i mitt reportage, skapade en stor närvarokänsla. Efter fler positiva kommentarer byts min nervositet ut i tacksam förundran. Det som jag såg som svaghet visade sig vändas till min fördel.

Lättad över det oväntade resultatet börjar jag grubbla över det här med att se och bli sedd…

Det är skillnad på att iaktta världen med skydd av kameran, och att våga ställa sig framför den – och låta någon annan iaktta dig. Kanske är det inte meningen att man ska bli för bekväm i den ena eller andra rollen. Kanske blir jag inte hel som människa innan jag vågar tänja mina gränser, och lära mig att både se och bli sedd?

Fikade nyligen med en äldre man, som inte hade något annat att prata om än sig själv. Han gjorde allt för att bli sedd – men att se andra, det kunde han inte. Hans historia är lika sorglig som min egen. Hela mitt liv har jag sökt bekräftelse genom att se andra (det är därför jag gillar livet bakom kameran), men att själv bli sedd har jag haft svårt för.

Kanske är det dags för oss att bli utmanade att gå utanför våra invanda roller? Vi sätter ibland för snäva etiketter på varandra, eller stillbilder som mamma skulle kalla det.

Känner stor lust att riva stillbilderna jag har av mig själv och min omgivning. Tänk vilken frihet det skulle ge att känna sig bekväm både bakom och framför kameran. Att ibland tryggt få se på världen genom kamerans ögon, för att nästa dag låta någon annan studera mig med samma ögon.

Ögon av kärlek och acceptans…

/Grubbelmia

”Varför är jag inte kär i tjejen som är så kär i mig”, frågade en kompis här om kvällen. ”Hon är ju både söt och trevlig”, fortsatte han något nedstämd. ”Och jag har verkligen längtat efter ett seriöst förhållande – ända sedan Linda svek mig…”

Efter några tafatta försök att råda och trösta min vän, ger jag upp och börjar grubbla över varför så många av kärlekens karuseller går sönder, eller snurrar i otakt. Minns åren innan jag gifte mig. Hade väldigt lätt att bli kär, men tappade snabbt intresset om jag märkte att killen blev för allvarlig med förhållandet. Jag skulle aldrig gifta mig, sa jag. Ville bara ha roligt.

Drömmer mig tillbaka till tiden innan förhållanden blev komplicerade. Första gången jag ”på allvar” blev ihop med någon, var i tredje klass. Jag hade just fyllt nio år och bodde i Värnamo. Killen hette Markus. Han var fräknig, rödhårig och mycket blyg. Jag hade sett honom snegla på mig i smyg, på rasterna…

En dag skrev han en lapp där det stod ”Du är söt Mia, får jag chans på dig?”. En av hans kompisar kom hem till mig med lappen. Medan kompisen väntade utanför dörren, klottrade jag snabbt ner ett ”ja, det får du väl” på en annan lapp, som sedan skickades tillbaka till Markus.

Vi var ihop i flera månader, bråkade aldrig, träffades enbart i skolan – och aldrig ensamma. Det var ett enkelt och okomplicerat förhållande. De kärlekshistorier som följde blev betydligt snurrigare.

När jag gick i sjuan i Perstorp, Skåne – blev jag allvarligt förälskad för första gången. Det kändes i hela kroppen och jag tappade all koncentration på skolan. Han hette Micha, gick i klassen över mig, och var lång och mörk. Vi spenderade varje ledig minut tillsammans, och var båda övertygade om att vårt förhållande skulle hålla livet ut…

Tills jag mötte Ulrik, skolans populäraste kille. Då förändrades allt. På högstadiet där vi gick utlystes en Luciatävling, och jag kom oväntat till final. Då öppnades Ulriks ögon, och han bestämde sig för att det var mig han ville ha. Mina tjej-kompisar sa att jag inte kunde missa en sådan chans. ”Ingen säger nej till Ulrik.” Så jag lämnade en djupt sårad Micha, som jag fortfarande var kär i, och blev ihop med Ulrik – för att han var populär…

Ja, någonstans här förlorade jag nog kärlekens oskuld. Förhållandena som följde gick upp och ner. Dörren till svek och förljugenhet, som jag själv hade öppnat – visade mig en helt ny värld.

En värld av trasiga kärlekskaruseller…

Jag tyckte länge att det var kul så länge det snurrade, men när farten avtog eller något gick sönder – ja då hoppade jag av. Då och då hoppade någon på min egen snurrande karusell. En del fick stanna en stund – andra knuffade jag av direkt.

Hur kommer det sig att det vackraste i livet kan bli så komplicerat?

/Grubbelmia
Ps) Även om kärleken ibland ger oss stort lidande, så måste vi tro på den. Den kan avta eller gå sönder – men vi måste lita på att kärleken alltid är värd risken…

Ja, så var det då dags att klara av första arbetsdagen, efter en lång och avkopplande semester.

Vaknar lite för tidigt, och ganska mycket tröttare än vanligt. Som i en dvala tar jag mig igenom frukostbestyr och påklädning. En timme senare finner jag mig själv sittandes på ett pendeltåg in mot Stockholms central. Tittar drömmande ut genom fönstret och ser de första stationerna rusa förbi…

Men sedan, utan förvarning tar det plötsligt stopp.

Människor runt omkring mig börjar sucka och stöna. ”Tekniskt fel”, ropar en kvinnoröst i högtalarna. Tåget står still ytterligare en stund, innan kvinnorösten meddelar resenärerna att ”tåget måste startas om”.

Ungefär här vaknar jag till liv. Meddelandet om att ”tåget måste startas om”, väcker mig ur min slummer och jag börjar grubbla över känslan av att befinna sig mitt i ett dataspel, eller en virtuell värld – om ni så vill.

Minns barndomen när min bror Daniel ständigt fick ligga och mecka med våra rishögar till bilar. Det var så fysiskt, smutsigt och verkligt på något sätt. Men nu… nu är ju det mesta datoriserat. Man meckar inte med bilar eller tåg, som man gjorde förr i tiden. Man startar om dem… som man gör hemma med datorn, när något krånglar.

Två olika tankespår pockar på min uppmärksamhet. Först känslan av en virtuell resa, där mitt transportmedel nu startas om. Likt det för vanliga människor osynliga tåget i böckerna om Harry Potter, ska nu detta datoriserade och omstartade tåg föra mig ut på en fantastisk resa – i cyberrymden. Inser dock snabbt att denna tanke är lite för flummig, så här en måndagsmorgon.

Börjar i stället grubbla över hur många av de problem vi har med datorer och andra tekniska maskiner, som löser sig genom en enkel omstart. Tänk om vi människor kunde lösa våra problem lika enkelt. Funderar vidare på om jag ska ta och testa detta förhållningssätt på mitt liv och arbete i höst.

”Nej, nu lovade jag att ta på mig mer än jag orkar igen – kan vi starta om?”
”Jo, jag vet att jag sa ja till detta, men jag har ångrat mig nu – kan vi starta om?”
”Ledsen att jag sårade dig, jag var egentligen bara trött – kan vi starta om?”

Vad tycker ni? Ska vi vara lite snällare mot oss själva och andra, och inse att en del av våra mänskliga problem kanske går att lösa med tekniska metoder. Gör inte så stor affär av att din livsskärm svartnar eller att du ibland, utan synbar anledning – helt enkelt kraschar.

Det mesta går kanske att lösa genom att du helt enkelt…
startar om.

/Grubbelmia

Så är då festen slut, och alla trettiotvå middagsgäster väl hemkomna till sina egna varma sängar. Min äldste son har fyllt arton år, och jag sitter i soffan och grubblar över vad som egentligen hände?

Både en fest och en barndom kan i bland passera så snabbt. Många lyckliga stunder… och samtidigt ett högt tempo. Samma sak är det med vänskap.

En tanke som återkom när jag letade vilsegångna champangekorkar – är den som någon yttrade i en kommentar, här på Grubbelmia.se. ”Kanske behöver vi lite mer vardag i semestern och lite mer semester i vardagen?” Borde kanske spara alla korkar jag hittar, som en påminnelse om att ge tid till oaser av avkoppling, mitt i vardagens lunk.

Det fungerar väl på ungefär samma sätt när man letar efter minnen från barndomen… man söker ”stunder av lycka”, som någon sjöng. Ofta är det ju inte det där påkostade man kommer i håg – utan just små stunder här och där. Ett förtroligt samtal på sängkanten, en kärleksfull kram och torkade tårar.

Det behöver inte vara krångligare än så, därmed inte sagt att det är enkelt. Hur många gånger har jag inte varit på väg att ringa en vän, för att sedan glömma bort vännen när något oväntat kommer i vägen. Tråkigt både för mig, och för min vän – eftersom det ofta är just här vi hittar våra små stunder av lycka.

Kanske kan vi meditera över Cecilia Vennerstens ord, när vi nu sakta närmar oss en vacker sensommartid. Tillsammans kan vi söka de små stunderna av lycka.

Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland.
Stunder av lycka, att bara ha varann.
Det är en rikedom – att få älska och att älskas.

Vår kärleks sparsamhet.
Är det vackraste jag vet.

/Grubbelmia

Det är jätteroligt med alla som kommenterar mina bloggposter. Vill gärna ha så få regler som möjligt, men uppskattar om vi kan komma överens om att fatta oss kort, samt i möjligaste mån hålla oss till ämnet. Jag vet själv att detta kan vara svårt, när inspirationen slår till – men det är ändå en bra grundregel. /Grubbelmia