Arkiv för kategori ‘Vardagsgrubbel’

Hellre fel skor än fel plats?

Publicerat: mars 27, 2010 i Vardagsgrubbel
6

Fick plötsligt ett infall att gå Lillsjörundan i går. Direkt från Barkaby Outlets hysteriska konsumtionsmiljö – ut till solen och fågelsången.

Lämnade mina överfyllda shoppingpåsar i bilen, för att glatt kasta mig ut i spåret. Jag hann väl en tjugo meter sådär… innan mina tunna skinnskor blev genomdränkta av blöt snö.

Nu är jag ju inte den som vänder tillbaka, så under dryga timmen pulsade jag runt med allt kallare och våtare fötter. Mötte en man med skidor, som verkade ta sig runt betydligt lättare…

Så går det när viljan finns men utrustningen är fel, tänkte jag. Man tar sig runt – men det blir jobbigt. Började sedan grubbla över både min vilja och min utrustning i andra sammanhang.

Kom på att när det gäller vissa saker som jag sysslar med just nu så har jag rätt utrustning – men inte viljan. Tror nästan att det är värre än det först nämnda.

Pulsar även du runt i fel skor ibland? Det gör faktiskt inte så mycket, om viljan finns och du gillar det du gör. Värre är det, enligt min ringa mening när jag år efter år fortsätter att göra något jag kan eller har bra utrustning för – fast jag inte vill. Det liksom tär på en…

Denna vecka ska jag nog fundera några extra varv på vad jag verkligen vill. Jag ska försöka stryka ytterligare några ”måsten” ur mitt liv – hur bra jag än må vara på dem. Någon annan som hakar på denna vårstädningsprocess?

/Grubbelmia

Våld och välvilja hos Försäkringskassan

Publicerat: februari 19, 2010 i Samhällsgrubbel, Vardagsgrubbel
8

I fredags ringde min isländska vän och frågade om jag ville följa med till Försäkringskassan i Tensta. Varför i hela friden ska vi åka ända till Tensta, undrar jag – men följer snällt med…

Under bilfärden förklarar min vän att Försäkringskassan i Tensta är allmänt känd bland invandrare i Sverige, därför att de tar sig tid med kunderna och är mycket tålmodiga och hjälpsamma.

När vi kommer fram möts jag av en ganska hög ljudvolym. Människor från jordens alla hörn samtalar på olika språk. Några sitter i ett hörn på golvet, och äter lunch.

Vi möts först av en ivrig och bestämd kvinna, som bedömer om vårt ärende är långt eller kort. Vi får sedan en nummerlapp och sätter oss ner, med ögonen fästa på den digitala nummertavlan med namnet: Långa ärenden.

Medan min vän samtalar med en handläggare, passar jag på att studera vad som händer i lokalen. Plötsligt upptäcker jag en ganska bastant väktare, som vankar fram och tillbaka.

Jag frågar mannen bredvid mig varför de har en väktare – måste erkänna att jag aldrig tidigare besökt en Försäkringskassa med en heltidsanställd väktare.

– Jo, en del här blir arga när de får beslut de inte gillar, svarar mannen och skakar på huvudet.

Jag skrattar till, och börjar grubbla över skillnader i hur vi människor uttrycker våra känslor. Själv knyter jag nog ofta näven i fickan, och ligger vaken på natten och fantiserar över hur jag sätter någon irriterande kollega eller busschaufför på plats.

Det ena är kanske inte mer rätt eller fel än det andra, men frågan är om man inte mår bättre av att spontant säga vad man tycker när något upprörande händer?

Själklart förespråkar jag inte våld, men fler direkta känsloyttringar och lite mer civilkurage skulle kanske inte skada, eller…

Hur tänker du?

/Grubbelmia

Grubbelmia tar paus i bloggandet

Publicerat: december 14, 2009 i Vardagsgrubbel
0

Kära bloggläsare…

För tillfället är jag på resande fot i USA under cirka en månad. Landade i Seattle för några dagar sedan. Har i dag bilat till Redmond, Oregon. Om någon vecka åker jag vidare till Arkansas för att fira jul där. Sedan nyår med vänner i Phoenix, Arizona.

Känner inte inspiration att blogga just nu…

Ni som vill ha personlig kontakt ska känna er varmt välkomna att mejla mig på grubbelmia@gmail.com. Önskar er alla en fridfull jul och ett glatt nytt år!

Många kramar från Grubbelmia

Ängel utan vingar

Publicerat: november 20, 2009 i Religionsgrubbel, Vardagsgrubbel
3

Sakta fylls salen med folk. Kyrkan rymmer plötsligt många fler än på söndagens gudstjänster. Den kände journalisten Göran Skytte är här för att tala om sin omvändelse. Själv funderar jag på om jag omvänt mig, och i så fall när…

Känner mig ovanligt splittrad inför denna bloggpost. Ska jag skriva om mina lesbiska vänners fantastiska insats när jag mådde dåligt, eller kanske om den inspirerande föreläsare som jag hörde på jobbet i går (http://markmedia.blogs.com ). Han menar att sociala medier kommer att förändra människans vara på samma sätt som industrirevolutionen gjorde.

Stannar dock vid upplevelsen med Skytte. Han berättade om sin väg från ateist till gudstroende. Han efterlyser att vi pratar mer om synd, och då inte mord och annat grovt utan vardagssynderna som vi alla kämpar med. Skytte sa att vi har gått från ena diket till det andra.

För ett antal år sedan pratade vi kristna för mycket om synd, men nu vågar vi inte nämna det alls. Problemet menade Skytte, är att om vi inte pratar om synd så behövs heller ingen nåd. Och om människan inte behöver nåd, behöver hon inte heller gud eller förlåtelsen.

Göran Skyttes jobbigaste vardagssynd är högmod, säger han. Jag vet direkt vilken som är min. Under exakt en och en halv timme håller Skytte sin publik trollbunden.

Så vad kan vi då lära av detta? Rannsaka dig själv om vilka dina vardagssynder är, ta dem till gud och gå sedan vidare…

För cirka ett år sedan köpte jag en mycket fin ängelstaty. Har sedan satt den på en framstående plats i hallen. Nästan alla våra besökare beundrar den. Det jobbiga är att den nu tappat sina vingar. Jag har desperat försökt att limma på dem igen, men det funkar inte.

Ängeln utan vingar är fortfarande vacker, där hon sitter på sin sten. Och själv blir jag glad när jag ser henne. Jag vet inte exakt när jag omvände mig (som Skytte säger). Men det jag verkligen vet är att jag misslyckats med att leva det helgonliv, jag en gång drömde om. Kanske kan vi alla, likt min änglastaty i hallen – utsråla skönhet utan vingar?

/Grubbelmia.se

Död åt döden…

Publicerat: november 4, 2009 i Vardagsgrubbel
3

Alla helgons helg har just passerat. Vilken vacker syn med alla brinnande ljus. Varför besöker bara ett av hans 18 barn graven?

Ja, nu just i år – har två av mina tre dödsfiranden, råkat inträffa samtidigt mot min vilja (du anar inte vilken bok jag skulle kunna skriva om detta)…

Förra helgen besökte jag min adoptivfars senaste vila på ”Norra Begravningsplatsen” i Stockholm, och än i dag grubblar jag över mina vänners och kollegors amerikanska spökpartyn…

El dia de los muertos i Mexiko (som är mitt tredje dödsgrubbleri), förtjänar en helt egen blogg (för alla er alla som vill dyka in i – och supa er fulla av dödens och religionens hederskultur).

För att inte bli för tungsint vill jag dela till er, vad en vän på jobbet sa här om dagen:

”Du dör bara en dag – alla andra dagar ska du leva.”

Jag  tyckte att det lät smart…

Läser just nu boken ”En fri röst” som på många sätt pekar på hur religionen förslavar och dödar människor. Är kluven inför denna spännande läsning, och försöker sätta den i relation till min egen religion (kristendomen) som jag upplever som friare.

Gick med mina dödsgrubblerier till nya tandläkaren i dag. Märkligt nog stördes jag ovanligt mycket av en högljudd grå herre i väntrummet.

Länge undvek jag hans blick. Sedan såg jag på honom. Dödens blick…

”Är du Heiki”, frågade jag (utan att vilja veta).

Han svarade: ”Ja, och vem är du?”

”Prästens dotter, du vet – han som dog… . Tore Forslunds adopterade dotter, är jag”.

”Du menar prästen i Bro, undrar Heiki – han som fick cancer i prostatan, det har jag med – de kan inte behandla den. Det känns inte bra, jag lever inte länge till”.

”Kommer du  att dö snart”, undrar jag?

”Du ser annorlunda ut nu , än för tjugo år sedan”, säger Heiki.

”Det händer mycket, du ser ganska pigg ut efter omständigheterna, ” viskar jag…

Känner mig trött och tung. Den den fråga som stannar kvar denna gång är dock:

Du dör en dag, men….

Vad gör du med de dagar du lever?

/Grubbbelmia

Honungsmassage i bastun

Publicerat: oktober 28, 2009 i Vardagsgrubbel
4

Naken och trött efter kvällens vattengympa kliver jag in i bastun. En söt doft slår emot mig, och mina ögon fastnar på två kvinnor som masserar varandra. Tusen tankar far genom huvudet och jag undrar om de vill ha sin privata stund ifred. Plötsligt räcker en av dem fram en flaska med flytande honung och frågar om jag vill ha.

Jo, men visst tänker jag. Hur illa kan det gå? Och jag är ju ganska fördomsfri och har som motto att alltid vara öppen för att prova nya saker – åtminstone en gång…

Väljer att själv smörja in mig, måste ju ändå hålla lite på min värdighet.

Honungsdoften ligger tung och klibbig, när nästa kvinna kliver in. Även hon erbjuds honungsinsmorning, och tipsas om att det finns en flytande honung med eukalyptus som är ännu härligare och inte fullt så söt.

Så sitter vi då i bastun, en bunt nakna klibbiga kvinnor. Hela situationen börjar kännas komisk och jag skäms över den sexorgie som jag först trott mig bevittna.

En av de unga kvinnorna börjar berätta om uråldriga traditioner på turkiska badhus. Där är flytande honung tydligen ett vanligt inslag för att som hon säger ”öppna porerna och lena huden”.

Någon timme senare åker jag från simhallen len som en barnrumpa, och med ett bubblande skratt inom mig. Mycket närmare vardagslycka än så här kommer man inte.

Grubblar över de tvära känslokast som våra dagar här på jorden ibland bjuder på. De två senaste veckorna har varit så tuffa att jag fruktat mig vara på väg in i väggen igen. Lyckades i sista sekund undvika att krocka med väggen denna gång, för att istället ta sikte mot en dörr.

Fördelen med att navigera mot en dörr, är att den går att öppna lite snabbare än väggen – följaktligen blir smärtan lindrigare och återhämtningen skonsammare.

Nu när novembermörkret snart drar ner rullgardinen för många, tror jag att vi ska uppmuntra varandra att börja leta efter nya dörrar att öppna.

Väggarna omkring oss må resa sig som mäktiga monster, men om vi letar efter ljuset i dörrspringan kan vi hitta utvägar.

Ser du inget ljus just nu? Då är mitt hetaste och allra sötaste tips att du köper en flaska flytande honung och sätter dig naken i närmaste offentliga bastu. Låter kanske konstigt, men det funkar faktiskt inte om du sitter ensam.

Dela sedan med dig av din honung, och känn efter om inte en gnutta vardagslycka börjar bubbla även inom dig…

/Grubbelmia

Uppslukad av varg

Publicerat: oktober 13, 2009 i Samhällsgrubbel, Vardagsgrubbel
3

Jag drömmer om rovdjur, och sover oroligt igen. Slutprojektet på kursen i tv-journalistik handlar om olika åsikter kring vargens utbredning i Sverige. Beslut om ny rovdjursförvaltning ska tas denna månad, och frågan är hetare än någonsin. Inget annat djur i vår del av världen rör upp så starka känslor hos människor, som vargen.

På ena sidan av debatten har vi myndigheter och beslutsfattare som vill främja tillväxten av vargstammen och stävja jakten. På andra sidan har vi jägare, bönder och samer som ifrågasätter tillväxtmålen och kämpar för att reglerna för skyddsjakt av varg ska ändras. De vill att de som ständigt utsätts för vargens skadeverkningar på renar och tamdjur, ska få lov att skydda sina djur i större utsträckning än vad som är tillåtet i dag.

Vargen sätter svenska sinnen i brand. Den tar jakthundar, den river boskap, den skapar allmän otrygghet och har under århundraden skildrats som själva sinnebilden för ondska – ja, ibland rent av som djävulens egen representant på jorden. Samtidigt härstammar ”Människans bästa vän” hunden, från vargen.

Efter att ha pratat med företrädare för de olika ståndpunkterna vänder jag mig, som sig bör till forskningen. I går intervjuade jag Serena Cinque, som sysslat med svensk rovdjursforskning sedan år 2003. Italienska som hon är, tycker hon att det är spännande att forska i ett ämne som får de annars så behärskade svenskarnas temperament att koka över. Kortfattat kan man säga att forskningen visar att det som upprör mest är den bristande kommunikationen mellan de som beslutar om rovdjursförvaltning och de som tvingas ta konsekvenserna.

I Italien har man fyra gånger så många vargar, på mindre landyta och med en större befolkning än i Sverige – och där pågår ingen debatt i vargfrågan. Enligt Serena beror det på att man fört besluten närmare lokalbefolkningen. Det finns alltid en tjänsteman att tala med när dina djur utsatts för vargangrepp.

Så är det då det svenska storebrorssamhället, som åter ställer till problem? Är det den stora makten i Stockholm, som beslutar över huvudet på den lilla människan på landsbygden?

Det slår mig, hur det i nästan alla konflikter är just kommunikationen och inlevelseförmågan i den andres situation, som lägger ved på brasan.

Frågan om vargens vara eller inte vara lär väl fortsätta ett tag till, men kanske kan vi som inte lever nära varg ändå lära oss något.

Om inte annat kan jag denna vecka grubbla vidare på hur jag kan bli bättre på kommunikation och inlevelseförmåga…

Läs gärna min grubbelpoesi om Rovdjur på Poeter.se.

/Grubbelmia

 Nedan några länkar om du vill grubbla vidare på vargtemat:

Hemfridsbrott

Publicerat: oktober 7, 2009 i Religionsgrubbel, Vardagsgrubbel
5

På väg hem från en hektisk dag på jobbet får jag oväntat sällskap av en ung tjej. Vi pratar som man gör om ditten och datten, när hon plötsligt säger att hon gillar att vara hemma hos oss för att ”det känns så fridfullt där”.

I bilen från tågstationen börjar jag fundera över det här med frid hemma. Det ska gudarna veta att många av dagarna hemma hos oss, känns långt ifrån fridfulla – men visst är det skönt de gånger lugnet infinner sig…

När jag senare på kvällen sitter nerkrupen i min säng, med min lilla laptop framför mig, tar grubblerierna ny fart. Jag börjar googla på hemfrid, fridfullt hemma och liknande ord.

Det första som kommer upp är reklam för städfirmor. Jaha, tänker jag. Visst känns det mer fridfullt hemma när det är någorlunda rent – men det är väl ändå inte där det sitter? Söker vidare och hittar en tant som säljer handbroderade bonader med texten ”Ej någonting i världen vid, når upp mot hemmets frid”. Ja, det låter ju vackert, men det säger ju ingenting om hur man uppnår detta tillstånd. Hittar till slut lite hurtiga råd av typen 7 regler för ett fridfullt hem. Artikeln riktar sig till småbarnsföräldrar. Nä, här blev jag inte mycket klokare.

Eftersom jag alltid gillat att fundera mellan ytterligheter och motsatsförhållanden, tänker jag att det kanske är lättare att fundera över vad ett fridfullt hem INTE är. Det första jag får upp i sökmotorn är definitionen av hemfridsbrott; Hemfridsbrott är i svensk rätt ett brott där någon olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad.

Okej… denna lag handlar om människor, men om vi byter ut ordet någon mot något kanske vi kommer på vad det är som bryter sig in i just våra hem för att störa hemfriden. Vad är det för orosmoment hemma hos mig som ”intränger eller kvarstannar” för att skapa ofrid och osämja?

Ja, ibland kan det vara teven. Andra gånger är det uppsjön av aktiviteter som gör att andningshålen krymper. Vi blir då lättirriterade och stressade. Kan också vara outtalade anklagelser som skapar dålig stämning, eller oviljan att förlåta och gå vidare.

Själv har jag märkt att jag mår som bäst hemma, när jag känner frid med mig själv. Kanske är det där jag måste börja? Ta itu med frustrationer, misslyckanden, ouppklarade oförätter och annat som stör min frid…

Den som vill följa Jesu bud att ”du ska älska din nästa som dig själv”, måste ju börja med att lära sig att älska just sig själv. Religiös som jag är, tror jag att jag ska jobba vidare med detta bud ett tag framöver. Kanske kan jag sedan bli bättre på den Gyllene regeln för ett fridfullt hem:

”Allt vad ni vill att människorna (partner, barn och andra) skall göra er, det skall ni också göra dem (Matteusevangeliet 7:12).”

/Grubbelmia

Med kamerans ögon

Publicerat: september 30, 2009 i Vardagsgrubbel
2

Promenerar sakta mot Gamla Stan. Klockan närmar sig fem och jag ser kvällssolen dansa på vattnet. Ett ungt par hånglar intensivt i ett hörn. – Jag gillar att iaktta min omgivning, men inte att själv bli sedd på…

Med tunga steg går jag därför till kvällens pass i tevejournalistik. Nu är det dags. Jag ska byta min bekväma plats bakom kameran, till den hittills obeprövade platsen framför den. Har övat hemma i timmar, men just nu känns hela nyhetsreportaget som bortblåst.

En mer erfaren kvinna i klassen, hoppar modigt fram och ber att få bli filmad först. Som ett rinnande vatten flyter hennes rapporterande om tunnelbaneolyckan. När kameramannen ger tecken för nästa reportage, ställer jag mig snabbt upp. Inte av lust eller säkerhet, utan snarare för att jag håller på att svimma av skräck och nervositet.

Efteråt sjunker jag ner som en vattenpöl på stolen och väntar på lärarens utlåtande. Döm om min förvåning när jag får höra att den osäkerhet som kunde märkas i mitt reportage, skapade en stor närvarokänsla. Efter fler positiva kommentarer byts min nervositet ut i tacksam förundran. Det som jag såg som svaghet visade sig vändas till min fördel.

Lättad över det oväntade resultatet börjar jag grubbla över det här med att se och bli sedd…

Det är skillnad på att iaktta världen med skydd av kameran, och att våga ställa sig framför den – och låta någon annan iaktta dig. Kanske är det inte meningen att man ska bli för bekväm i den ena eller andra rollen. Kanske blir jag inte hel som människa innan jag vågar tänja mina gränser, och lära mig att både se och bli sedd?

Fikade nyligen med en äldre man, som inte hade något annat att prata om än sig själv. Han gjorde allt för att bli sedd – men att se andra, det kunde han inte. Hans historia är lika sorglig som min egen. Hela mitt liv har jag sökt bekräftelse genom att se andra (det är därför jag gillar livet bakom kameran), men att själv bli sedd har jag haft svårt för.

Kanske är det dags för oss att bli utmanade att gå utanför våra invanda roller? Vi sätter ibland för snäva etiketter på varandra, eller stillbilder som mamma skulle kalla det.

Känner stor lust att riva stillbilderna jag har av mig själv och min omgivning. Tänk vilken frihet det skulle ge att känna sig bekväm både bakom och framför kameran. Att ibland tryggt få se på världen genom kamerans ögon, för att nästa dag låta någon annan studera mig med samma ögon.

Ögon av kärlek och acceptans…

/Grubbelmia

Framtidens vuxna

Publicerat: september 23, 2009 i Samhällsgrubbel, Vardagsgrubbel
3

I går kväll satt jag på en kurs i Tv-journalistik och funderade över vad jag vill välja för ämne till examensarbetet. Har just läst en bok om hur unga svenskar mår i dag, och tänkte att det kunde vara spännande att göra ett webbreportage om de senaste undersökningarna.

Forskningen visar att spädbarnsdödlighet, fattigdom och antalet dödsfall i svåra sjukdomar har minskat. Materiellt sett har ungdomar det bättre än någonsin. Ändå visar färska rapporter på ett antal mycket negativa trender.

  • Sjukdomar där immunförsvaret överreagerar ökar (astma, allergier och diabetes).
  • Sexuellt överförbara sjukdomar ökar. Antalet fall av Klamydia bland unga, har tredubblats sedan mitten av nittiotalet.
  • Antalet överviktiga ökar, förutom hos tonårstjejer där det finns en underviktstrend.
  • Tonårstjejer är även den grupp som sticker ut genom att ständigt öka sitt alkoholintag.
  • Fler och fler ungdomar tycker att de mår psykiskt dåligt, och den svenska ungdomsarbetslösheten är högst i Europa.

Bara hälften av alla femtonåriga killar ”trivs med livet i stort”, men bland tjejer i samma ålder trivs enbart en tredjedel. När ungdomar i andra europeiska länder svarar på liknande frågor, tycker de att de mår bättre. Läser vidare om vad forskarna har för förklaring på denna utveckling.

De tror att ungdomar mår sämre sedan lyckan har blivit en norm i vårt samhälle. Alla ska vara lyckade och lyckliga. Forskningen ser även en koppling mellan hur individualiserat ett land är, antalet självmord och den psykiska ohälsan. Livet ses inte längre ur ett familje- eller grupperspektiv. Valmöjligheterna upplevs som oändliga, vilket skapar inre stress. Det är upp till varje enskild individ att skapa framgång och att vara sin egen lyckas smed…

Grubblar länge på det jag läst. Blir inte riktigt klok på vad det är som händer. Varför blir unga människor olyckliga i sin jakt på lycka? Och varför gäller samma sak för så många av oss äldre? Kanske jagar vi efter fel saker…

Kanske borde vi inte jaga alls…

/Grubbelmia

Äldre inlägg
Senare inlägg